Ibland läser jag inlägg i sociala medier att någon ska vara personlig eller privat i ett inlägg och nu är det min tur. Eller tur och tur, jag hade gärna sluppit skriva detta blogginlägg för det är inget jag är speciellt glad över, tvärtom. 2017 var ett struligt år på många sätt och ofta var löpningen det som fortsatte ungefär som vanligt, förutom lite problem med en vad under början av hösten, men i sammanhanget var det ingenting. Men man kämpar på, gör sitt bästa, slår ibland knut på sig själv för att lösa det som behöver lösas, även om man gör det för någon annan och inte för sig själv. Men i början av december var det slut med det, kroppen brakade ihop, jag fattade inte riktigt vad som hände, blev ombedd att gå till läkare och det gjorde jag och fick diagnosen stress. Men vad är stress egentligen och hur hamnade jag här och varför klarade inte jag av detta? Frågorna var många och svaren få.

December gick och jag var extremt trött, det var inte ovanligt att jag fick gå och sova en stund vid 17-tiden. Jag försökte fortsätta springa, naturligtvis utan krav på varken distans eller tempo och ibland sprang jag så lite som 2-3 kilometer, men jag gjorde det, jag trodde på löpning mot stress. Visst hade jag ”panikångestattacker” men det hade inget med träningen eller löpningen att göra och andningen funkade ofta bättre när jag sprang. Jag undrade hur ensam jag var om att ha fått diagnosen stress, men i takt med att fler och fler fick reda på hur jag hade det märkte jag också hur vanligt det har blivit och det känns som 2017 var ett stressigt år för många.

I december var jag som sagt mest trött, men efter nyår började olika symptom att dyka upp. Jag fick svårt med att veta vad som är höger och vänster, om det tog 10 minuter att åka till stan visste jag inte hur lång tid det tog att åka samma väg tillbaka, jag tappade ord när jag skrev och läste, jag blev mer frustrerad för minsta lilla skitsak, osv. Symptomen kom och de avlöste varandra och när de tar slut får vi se. Men jag fortsatte springa och i januari sprang jag mycket för att verkligen se till att jag höll i löpningen. Möjligheten till miljöombyte dök upp och jag fick hjälp av min samarbetspartner KLM att åka till värmen och springa och ta det lugnt.

Jag har under perioden börjat läsa mer och en av de för mig mest intressanta böckerna har varit Hjärnstark med Anders Hansen. Jag har inte kommit igenom boken än, men jag tycker den blev bra väldigt snabbt och det blev också jobbigt för mig för jag kände mig så träffad. Summa summarum för boken känns ändå som att det nu finns forskning som visar att konditionsträning, gärna där man får upp en bra puls, är bra mot stress. Så att löpning mot stress känns vetenskapligt bevisat och jag har också hört att det är viktigt att man gör sånt man mår bra av och jag mår bra av att springa.

Så med detta blogginlägg om löpning mot stress gör jag en ny omstart på bloggen om mitt liv som löpare och jag hoppas att jag även framöver kan få inspirera till löpning. Det har tillkommit nya samarbetspartners, men mitt intresse för att resa och springa runt om i världen är precis som tidigare, jag dyker upp på olika event med mina partners och jag och mina löpcoachkollegor kan också erbjuda tjänster inom löpcoaching till både privatpersoner och företag.

Hoppas vi ses i löparvärlden, både live och i sociala medier, på instagram hittar ni mig på ”snabbafotterkenth”