Ni som följer mig på instagram vet kanske redan hur det gick i Boston, men här kommer en längre race report Boston Marathon 2018. Resan till Boston planerades lite som vanligt att jag flög från Stockholm till Boston, tåg ner till New York och sen flyg hem från New York till Stockholm. Denna gången flög jag med både min samarbetspartner KLM och deras partners Air France och Delta inom alliansen Skyteam. Jag landade i Boston redan efter lunch på fredagen och hann därför ta mig till och landa lite på hotellet innan jag mötte upp Micke och Pernilla så vi tog oss till expon som i år var flyttad till hamnen igen. Boston Marathon är ju speciellt, det vet ni kanske att jag tycker, och det märks i stan och det märks såklart också på expon. Att hämta ut sin nummerlapp till Boston Marathon, plåtas med den och se hur alla andra är uppspelta över denna fantastiska mara är helt enkelt coolt. Och så ska ”alla” köpa kläder från Boston Marathon, jag vet ingen annan mara som verkar sälja så mycket kläder från sitt lopp och det märks också på att många har tidigare års jackor från Boston Marathon på sig. Efter mässan käkar vi och det händer inte så mycket mer den dagen, klockan är ju mycket svensk tid.

Jag börjar lördagen med en shake out jog som det tydligen heter. Jag hänger med den som arrangeras av Tracksmith och vi var kanske ett 50-tal löpare som sprang ca 7 km. Det hände faktiskt inte så mycket mer av värde för mig den dagen, jag kände av stressen lite och försökte ta det lite lugnt. Vädret pratas det alltid om i Boston och så även i år, kanske mer än någonsin, för under söndag och måndag, som är raceday, skulle det vara jäkligt kallt och blåsa och regna som tusan.

Jag började söndagen på samma sätt som lördagen med en shake out jog där vi möttes vid mållinjen och sen joggade runt 20 minuter och redan nu märktes det att det började bli väldigt kallt. Sen tog vi en sväng ut till expon igen innan det blev hotellrummet och ta det lugnt inför loppet på måndagen.

Och ja, alla väderprognoser slog tyvärr in, det blev ruskigt dåligt väder. Många har tidigare maror i bagaget med dåligt väder och för mig är det Boston 2015 och Stockholm 2012 men det var ganska säkert att detta skulle bli värre. Jag och en annan polare möttes klockan 06:40 i Boston Common och tog samma buss ut till starten i Hopkinton. Det var kallt och det regnade och folk såg allmänt lite förskräckta ut och verkade också olika förberedda på det här med tanke på klädsel. Väl ute i Athletes Village var det bara att knö in sig i ett av de stora tälten för att få lite värme och skydda sig mot regnet en stund. I vanliga fall är detta roliga timmar innan start men nu var det mest bedrövligt. Vilken skillnad mot när det är bra väder, som det oftast är i Boston. En dryg halvtimme innan start måste jag lämna tältet och bege mig mot start. Jag stannar till och tittar ut innan jag går ut och jag tänker bara ”jag ska inte bryta!”. Alla är i samma sits, försöker röra på sig så lite för att hålla värmen och många har på sig överdragskläderna fram till ett par minuter innan start. En stund innan start i Boston är det varje år, tror ja, något riktigt häftigt. De pratar om Boston Marathon, berättar vilka stjärnor som är där, hur stort loppet är och så spelas den amerikanska nationalsången och det är så stort för amerikanarna så det blir stort för alla andra också. In i startfållan 1/4 som jag hade i år och någon minut innan lämnar jag mitt överdrag. Men jag hade planerat att springa i en del kläder för att frysa lite mindre, jag vet ju hur frusen jag är ändå, men en del sprang såklart i linne och t-shirt. Det kanske är svårt att förstå hur kallt det kan vara med det låg snö i vägkanten och de sa att det var 1-4 grader vid start och 4-7 grader vid mål och till det blåste och regnade det alltså en hel del också. Ni vet ett sånt väder när man inte ens vill gå ut några hundra meter till affären eller vad det nu kan vara. Men jag hade min plan klart, ”jag ska inte bryta!”.

Startskottet går och det rullar iväg långsammare än vanligt tycker jag, folk har nog ingen panik i år. Folk har väldigt blandad klädsel och en del springer, precis som jag, i någon form av regnskydd. När mållinjen är enda målet så blir det inte så mycket att ta er genom loppet med tider som det kanske brukar vara. Nu sprang jag några kilometer men det var tufft från start, jag kände lite andningsproblem och jag kände att jag bara hade ork för att lunka. Efter 4 kilometer tittade jag på min egen klocka för sista gången och då vet ni kanske att jag brukar kolla typ hela tiden. Efter 6-7 kilometer tog jag av ett par tights och en sopsäck jag hade haft för att hålla lite värme i början. Efter en mil tänkte jag att okej, nu har jag nästan gjort en fjärdedel och i denna tanke var det detsamma som att jag i tanken började ta mig mot mål, mot att klara det. Det rullar på fram till 15 km och här nånstans fick jag en liten knäpp i skallen och började förvilla mig i kilometer och miles och ett tag trodde jag att jag hade passerat halva. Men när jag kom på att jag inte sprungit förbi Wellesley så visste jag ju att jag inte passerat halva och det var ganska tungt att komma på det. Då hade jag gjort 11 miles av 26,2, dvs runt 17-18 kilometer. Allt är en kamp, ibland blåser det till eller totalt öppnar sig och bara vräker ner vatten och självklart går det inte att skyla sig eller göra något åt det, men man vill liksom inte vara med, samtidigt så vill man ju det, men det är hemskt. Jag passerar Wellesley och förvånas över att så många tjejer är ute och skriker precis som de brukar, men samtidigt vet jag ju att Boston Marathon är så stort för Boston så de gör allt för löparna. Jag passerar halvvägs på ca 1.45, en dryg kvart långsammare än vanligt vilket är ganska mycket på 21 kilometer, det är typ 45 sekunder per kilometer långsammare. Jag kämpar vidare och längtar till att backarna ska börja, mest för att jag ska komma förbi dem, men de är tuffa, i alla väder. Jag går en del vid vätskekontrollerna, men inte för mycket så att jag börjar frysa mer än nödvändigt. Någonstans ser jag en klocka som står på 2.32 och jag tänker att ”snart” är jag i mål, samtidigt som jag då inser att det kommer dröja mer än en timme till, så det är inte så jäkla snart ändå. Men det finns ju bara ett håll och det är framåt så jag tar mig vidare. Backarna passeras och det börjar gå utför, väldigt skönt, det känns som jag får några hundra meter gratis. Jag passerar 20 miles och det börjar faktiskt kännas som jag närmar mig. 6,2 miles kvar låter ju inte så mycket, men det är ju typ en mil och det låter ju klart mer. Men jag tar en mile i taget, det känns jobbigare för varje mile som går, men när jag lämnar kontrollen vid 24 miles känner jag att nästa gång jag passerar en mile så är det bara en mile kvar. Och förr eller senare så kommer jag ju dit och sen ska jag under viadukten där jag vet att det är typ 1 km kvar. Det väller fram löpare och jag tror alla springer förbi mig, men jag bryr mig inte, för snart, snart är jag också i mål. Jag svänger in på upploppet på Boylston Street som jag har gjort 7 gånger tidigare, men detta upploppet blir det klart långsammaste. Men jag kom fram, jag kom över mållinjen, men strax därefter stannade jag. Jag ville inte mer, jag visste inte hur jag skulle orka ta mig till hotellet. Jag gissar att en sjukvårdare undrade detsamma när han kom fram och kollade läget och tyckte att vi skulle vila lite i sjukvårdstältet. Så jag följde med in i sjukvårdstältet, där det redan var väldigt mycket folk, jag fick ligga ner, av mer skor och blöta ytterkläder, på med filtar för att få upp värmen och de kom med skitäcklig buljong som de försökte tvinga i mig. Där fick jag ligga en stund. Skönt såklart, men samtidigt visste jag ju att jag måste ta mig till hotellet och det är först då som det är klart. Så när jag kände att jag skulle kunna göra ett försök att ta mig vidare så gjorde jag det. Och jäklar vad hemskt det var att komma ut igen, så jäkla kallt. Jag blev nog en förstelnad robot som så snabbt jag kunde tog mig den kilometern jag hade kvar till hotellet. Upp på rummet, av med kläderna, in i duschen, varmt och länge och sen ner under täcket och jag somnade nog ruskigt snabbt.

Jag kom alltså i mål, jag bröt inte och tiden blev strax över 4 timmar. Men det spelade ingen roll där och då och det gör det inte nu heller. Om ett år är det Boston Marathon igen och förhoppningsvis är det bättre väder då och jag gissar att jag är där då igen.