Jaha, så var ännu ett Stockholm Marathon sprunget och det är dags för en race report. Av olika anledningar har jag inte tränat som jag brukar under vinter och vår och jag har heller inte haft några större förhoppningar på loppen nu under våren. Men jag sprang Köpenhamn Marathon som ett bra långpass på 3:08 för 3 veckor sedan och Göteborgsvarvet på 1:28 för 2 veckor sedan så jag visste väl lite vad som skulle kunna vara möjligt.

Planen var att gå ut i runt 4:30 min/km, ungefär som i Köpenhamn och försöka hålla det så gott det gick. Det var varmt i Köpenhamn också så det var ingen direkt skillnad, men banan i Stockholm är klart tuffare. Banan i Stockholm är omgjord för jag vet inte vilken gång i ordningen sen jag sprang min första mara i Stockholm och jag tycker inte den har blivit lättare. Det funkade ganska bra med min plan från början även om några kilometer gick under 4:20, men ändå okej. Men jag kände mig liksom trött eller tyckte det var långt kvar redan efter några kilometer så rent mentalt hade jag en dipp, men jag tror den gick över lite nångång efter första milen. Det var ju sol och varmt, men nånstans på andra milen så kom det in en del moln och blev lite bekvämare och det började kännas okej. Vi sprang runt på en massa ställen och jag vet knappt var vi var när jag passerade halvvägs på 1:33 och kände mig nöjd med det, någon minut fortare än i Köpenhamn.

Kanske att det var positiva vibbar från halvmarapasseringen eller att jag hade en tillfällig pigghet som gjorde att jag tyckte det gick bra upp till 30 km, i alla fall om jag tänker på mitt tempo. Men att komma upp och springa på Hornsgatan blev jobbigt och när vi sen sprang ner till vattnet igen och skulle bort mot finlandsfärjorna så var jag inte så pepp, jag visste ju att hela marans tuffaste delar skulle börja och det väldigt långt in i loppet. Jag tog det väldigt lugnt upp till Medborgarplatsen och det funkade och sen skulle vi springa ner i en tunnel vilket inte kändes så kul. Och därefter var det dags för Hornsgatan, igen. Den är tuff som den är och jag började bli trött. Nu hade vi löpare till höger om oss som sprang på Hornsgatan för första gången och det blev lite rörigt och det visade sig också att en del sprang fel där. En del sprang ner till höger andra gången också istället för rakt fram och en del som skulle svänga ner till höger sprang rakt fram. Lite kaos alltså och väldigt synd om de löparna som blev drabbade. Passeringen vid 30 km visade att jag höll farten bra och det pekade då på att det skulle kunna bli en tid som i Köpenhamn.

Men vid slutet av Hornsgatan vid Zinkensdamm blev jag väldigt trött. Jag drack en massa, petade in energi ofta men inget verkade hjälpa. Jag kommer också ihåg att jag kände mig hungrig nångång, men kommer inte ihåg var jag var då. Jag gick en del uppför tuffa Lundagatan sprang ner till Västerbron och joggade och gick uppför Västerbron. Man kan nog säga att spiken i kistan slogs i stenhårt där. För att springa nerför Västerbron och få ny energi vid kontrollen vid parken hjälpte inte och kampen började. Om jag skulle springa på 3:10 eller 3:20 spelade egentligen inte så stor roll, men det kan ju göras på olika sätt. Jag började gå en del och ibland kan 7 km kvar kännas helt okej men igår kändes det skitlångt. Det blev en lång väg mot mål och jag fick tänka kilometer för kilometer. Så det var inte med några starka steg jag kom in på stadion och sprang in på 3:17, trött och sliten efter en tung sista mil.

Det var varmt igår, som väntat och banan var också tung på slutet, som väntat. Min insats var okej och även om jag tyckte att jag hade det tungt på slutet så är det bara så en normal mara kan vara. Däremot finns det många som gjorde helt makalösa insatser igår, som trotsade all möjliga hinder, från värme, kanske inte så förberedda till skavanker som gör deras prestationer helt fantastiska och så att min race report försvinner i hur fantastiska jag tycker att en del andra är.