Så var det dags för en race report av Limassol Marathon som jag sprang i söndags. Den här resan gjorde jag tillsammans med Peter och Tommy som också sprang maran och Kristina som var förkyld och inte kunde springa men åkte med ändå för att få några dagars vårvärme och skriva en artikel.
Vi landade i Larnaca på Cypern på lördag kväll och åt en pasta på hotellet innan läggdags. Tidsskillnad på 1 timme på fel håll och jag hade svårt att sova så det blev bara ett par timmars sömn innan klockan ringde kl 5, som då var 4 svensk tid. Lite frukost och sen gick vi sömnigt ner till området med start och mål på samma ställe utmed havet.
Löpare från olika länder var där och stämningen att det började närma sig steg bland löparna. Här fanns löpare som skulle springa 42, 21, 10 eller 5 km och det var en starttid för varje distans. Det var varmt och vi lämnade in överdragskläderna innan vi gick in i startfållan som de stängde redan 30 minuter före start. Det är inget jättestort lopp och vi var runt 500 löpare som skulle springa marathondistansen. Området med start och mål ligger i en liten park alldeles vid havet som gör att inramningen är väldigt häftig. Det är dags för start.
Jag hade satt upp mina tre mål med guld, silver och brons på 3:00, 3:05 och 3:10 och det kändes rimligt eftersom jag sprang på 3:07 i Valencia i höstas och tyckte att jag borde vara bättre nu och det skulle ju vara en snabb bana. Starten gick och jag hade tänkt lägga mig på 4:15 min/km och det gick fint att snabbt hitta tempot och jag hade 4:17 på första kilometern. Andra och tredje kilometern gick nog på ca 4:12-4:15 nånting och redan här började jag känna en viss oro. Jag tyckte benen kändes tjocka och tunga och jag flåsade mer än jag borde behöva i det tempot. Men jag kämpade vidare och kilometrarna rullade på på samma sätt och känslan i benen och flåset blev inte bättre. Jag passerade 10 km på 42:30 och även om det är 4:15 min/km i snitt var det inte med samma lätthet som det borde vara. Det hade också varit mindre platt än vad jag förväntade mig. Inte direkt några backar, men en del längre motlut var det ändå. Motlut för mig är alltså inte platt utan ändå uppför men inte så mycket så man kan kalla det för backe, men det gör ändå skillnad. Jag kan likna det med när man sprang på Flemminggatan upp till Västermalmsgallerian på Stockholm Marathon innan de gjorde om banan där, så kanske ni som sprang maran då känner igen vad jag menar.
Efter vändpunkten vid 10 km börjar man möta de löparna som ligger efter sig så det är ju lite kul att se andra löpare och jag ser också de grupperingar som skapas kring farthållarna. Vid vätskestationen vid 13 km tog jag min första extra energi som jag hade med mig och det kändes bra att jag hade fem kvar och jag kommer ihåg hur jag tänkte att de lär behövas. Jag rullade vidare med sikte att fortsätta hålla tempot men det blev allt tuffare och jag kanske snarare låg på ett snitt på 4:20 min/km. Och ni förstår att känslan av tunghet fanns kvar och hela tiden kände jag ju att jag inte borde flåsa såhär mycket redan, jag brukar ha en lättare känsla upp till 20-25 km. Nu kändes det som jag kämpade för varje kilometer innan vi hade sprungit 20 km. Vi hade gjort en ögla västerut och kom tillbaka och sprang utmed parken och havet och där passerades också halvmaran på runt 1:31 tror jag det var. Kanske inte kaosdåligt men känslan fanns inte där och det betydde också att andra milen hade gått en del långsammare än första milen. Och som marathonlöpare så vet man att det kommer en fjärde mil också…
När jag springer marathon så har jag efter halvmaran siktet inställt på 25 km och sen 30 km. Nu var vi tillbaka och sprang på den långa raksträckan utmed havet där vi startade och sen också skulle gå i mål. De som sprang milen och halvmaran startade efter oss och var nu på väg mot mål så nu mötte vi dessa löparna istället och vi kunde heja på varandra på andra sidan refugen. Trots att det inte gick speciellt bra i form av tempo så tuffade det ändå på och rent mentalt var jag okej i tanken än så länge. Vi passerar 25 km och sen fram emot vändningen vid 30 km så kommer det några nya långa sega motlut, återigen kanske inga riktiga backar, men motlut och motlut kan ju kännas som backar när man är slut efter 25 kilometers löpning. Det är också lätt till att man börjar tänka på hur mycket man har kvar och gör man det vid 25 km så känns 17 km kvar ganska långt, men samma tanke vid 30 km är 12 km kvar och det känns så mycket mer hanterbart, men här tänkte jag tanken redan vid 25 km. Vi börjar möta löparna som ligger före oss, som redan har varit borta och vänt. Alltid inspirerande att se de snabba löparna. För mig blev gångpauserna vid vätskestationerna allt längre och jag häller vatten över kepsen varje gång. Jag kommer fram till vändpunkten vid 30 km och jag tror jag hade 2:12-2:13 nånting. Jag tänkte nog inte så mycket, men insåg att det var lite väl mycket och att det skulle bli svårt att klara ens en bronspeng på 3:10 enligt mina egna uppsatta mål. Chansen fanns såklart där, men känslan och tröttheten var också där.
Eftersom jag vänt igen så börjar jag återigen möta löpare som ligger strax efter mig och jag ser också att grupperingarna vid farthållarna är mindre än tidigare och jag känner igen scenariot från när jag själv är farthållare. Nu vet jag också vilken bansträckning jag har kvar och här direkt efter vändningen har jag ett par motlut eftersom banprofilen är lite böljande här. Varje kilometer är en kamp och min kamp mot klockan börjar gå mot att inte gå över 3:15 i sluttid. Jag börjar räkna hur läget ser ut, kollar både på min Garmin men försöker också räkna lite när jag ser kilometerskyltar. Det är en kamp men det borde gå, men det finns inte utrymme till några längre stopp. Vid 38-39 km känns det som att jag har koll på läget för att springa under 3:15, men samtidigt vill jag gärna ha en definitivare markering och tänker att passeringen vid 40 km borde vara något att lita på. Jag kommer fram till 40 km, kommer inte ihåg vad jag hade i tid, men kommer ihåg känslan av att det kommer att gå och bara den känslan gör nästan att det känns lite lättare, kanske lite av lättnad. Vi springer på raksträckan utmed havet igen och jag vet att vid ungefär en kilometer kvar ska vi svänga in i den lilla parken och in på upploppet som tidigare var startraka. Jag kommer fram dit och när jag svänger in står det 900 meter kvar och det känns skönt. Men även om man vet att man snart är i mål, man kan ju nästan skymta målet där 800 meter bort, så vet man ju att det tar tid så det är ju inte direkt någon spurt utan bara ett krigande hela vägen in under målportalen och klockan stannar på 3:13.
Jag är trött, väldigt trött, men på ett lite annorlunda sätt än vanligt känns det som. Inget har känts lätt, det har varit en lång kamp som började väldigt tidigt. Men det mentala fanns där ändå, jag tog mig hela tiden framåt och i tanken var det inte lika jobbigt som i kroppen. Visst, det tog 5-10 minuter längre tid än jag hade hoppats på. Men förutsättningarna var nog lite småtuffa också. Banan var inte helt platt, vi landade sent kvällen innan, sov väldigt få timmar och jag hann nog inte acklimatisera mig till värmen där Garmin visade att det varit 20-27 grader under loppet. Så nöjd med tiden har jag svårt att vara och så får det vara ibland, men jag tror och hoppas att dessa förutsättningar kan motsvara några minuter.
