Så var det dags för en race report för Boston Marathon 2019. Många löpare som springer Boston Marathon år från år tänkte nog på vädret från 2018 och att det måste bli bättre i år. Men prognosen såg inte jätterolig ut några dagar innan Patriots day när Boston Marathon enligt traditionen avgörs. Samtidigt var jag ganska säker på att det inte kunde bli lika illa med regn, kyla och vind. Det såg ut som det skulle kunna regna, men inte vara lika kallt och inte blåsa lika mycket som det gjorde 2018.
Redan på Schiphol började jag tänka på att nu är löpare från världens alla hörn på resande fot med ett och samma mål, Boston för att springa 123:e upplagan av Boston Marathon. Och på KLM-flighten från Amsterdam var det flera löpare med och en del som sprungit Boston Marathon tidigare kom naturligtvis i en jacka från Boston Marathon. Och flygvärdinnorna på KLM har stenkoll, de vet vad som är på gång och önskar lycka till på loppet.
Jag kom till Boston på fredag kväll, helt perfekt. Då hinner man med både sightseeing, Expo, lite sociala löpningar som ”shake out run” med andra instagramlöpare, osv. Det är svårt att beskriva, men det är något speciellt med att bara vara i Boston denna helgen, jag får ta lite sånt i ett separat blogginlägg. Vädret verkade som det skulle kunna bli ganska okej, inte så mycket regn och kanske framförallt på morgonkvisten men att det sen skulle avta och sluta och en temperatur över 10 grader så det var bra.
Eftersom jag sprungit Boston Marathon några gånger så har jag bra rutin på hur det funkar så även om det är lite kul att hänga och känna stämningen i athletes village ute i Hopkinton innan start ville jag inte åka dit så tidigt som det är tänkt att jag ska göra utifrån min starttid, eftersom det var ganska regnigt på morgonen. Jag satt lugnt och käkade lite frukost på hotellet innan jag joggade några hundra meter till de gula skolbussarna vid parken Boston Common, som tar oss ut till starten i Hopkinton. Det var regnigt och blött men jag var ganska förberedd och när vi kom fram så var det knappt något regn kvar alls i luften, min taktik att komma lite sent funkade fint. Och efter en kvart i athletes village började de också släppa iväg löparna i startvåg 1 ner till startområdet. Så då börjar vi gå och småjogga ner den klassiska vägen ner till parkeringsplatsen med alla toaletterna och alla börjar göra sig redo på sina speciella sätt. Överdragskläder tas av och samlas ihop och skänks till bättre behövande och vi tar oss ner sista biten och in på startrakan där alla 8 startfållorna för varje startvåg är. Det är mäktigt att veta att alla 7700 löparna som startar i startvåg 1 har kvalat in på 3:07 eller bättre, det är nog svårt att hitta ett maratonlopp med så många duktiga löpare. Och pampigt och mäktigt med nationalsång, överflygning och presentationen av alla världslöparna som springer samma lopp som mig.
Starten går och vi rullar iväg. Min plan är att försöka hitta en bra rytm runt 4:20 min/km utan att det ska slita för mycket. I Limassol Marathon några veckor tidigare kändes det som jag fick kämpa som tusan efter bara några kilometer för att hålla 4:15-4:20 min/km, så jag ville hitta en bättre känsla nu. Det rullar på, det är mycket folk, men alla springer i ungefär samma tempo så det är ingen fara. Det är också rutinerade löpare så inget knuffande, alla vet att det är långt och att det tuffa kommer på andra halvan med de 4 backarna upp till Heartbreak Hill. Jag öppnade i runt 4:30 men rullade sen in i loppet och strax under 43 minuter, helt okej, för känslan fanns där. Vi springer ute på amerikanska landsbygden och kommer förbi små samhällen som just den dagen har sjukt mycket folk ute som står och hejar på oss löpare. Amerikanarna är otroligt patriotiska och stolta över sitt Boston Marathon så alla är verkligen på tårna för oss maratonlöpare. Jag springer och tänker på hur det var året innan, när varje steg kändes som en mental kamp och loppet var sååå långt. Nu hade jag passerat första milen med en bra känsla och det rullade på bra, det kändes som jag kom in i loppet väldigt fint. Jag känner igen mig på många ställen utmed banan och strax innan halvvägs börjar vi höra vrålet från Wellesley College, skolan där tjejerna står och skriker ofantligt på oss löpare. Det har fått namnet ”streaming tunnel” och det passar bra för när man har sprungit förbi så har det liksom blivit helt konstigt i öronen, måste upplevas. Jag passerar halvvägs på 1:31 som borde vara runt 4:20 min/km i snitt och jag känner mig nöjd med att det har rulla på med en bra känsla. Men jag vet att det är efter 25 km maran i Boston börjar bli tuff, så det är bara att börja längta tills backarna kommer.
Känslan är så mycket bättre än på Cypern och det gör mig glad, att jag kanske är på väg tillbaka till okej tider igen, sakta men säkert. Jag passerar 25 km och håller tempot fint och gör mig redo mentalt för backarna. Planen är att jag ”bara” ska trippa uppför dem, en efter en. Det får gå lite långsammare, men jag ska inte förivra mig utan bara ta mig upp med ett okej pannben. Klassiska svängen kommer och första backen börjar och jag börjar trippa. Det känns bra, det går kanske inte skitfort, men jag trippar uppåt och blicken framåt säger att det är långt kvar, men jag trippar på och tar mig upp. Farten sjunker såklart, men inte mycket och det är ju medvetet. Jag är nöjd med att det går bra i backarna, men nu kommer den sista backen, Heartbreak Hill. Och här tar det slut, det lätta trippandes är borta, på några hundra meter blir jag väldigt mycket tröttare. Backen blir en plåga och det tar tid innan jag är riktigt uppe och sen vet jag att det är ganska plant i en kilometer innan det går utför. Jag passerar 30 km på 2:12 och jag vet att tempot har sänkts, men framförallt att det kommer bli jobbiga sista 12 kilometer. Jag känner att farten är egentligen inte så tuff men det är orken som tar slut, bristen på långa långpass gör sig gällande. Jag kämpar på, men det är inte med samma energi och benen stumnar. Var sluttiden landar vet jag inte än, men förhoppningen på 3:05-3:07 rinner iväg fort när jag blir trött. Samtidigt som jag tappar för varje kilometer som går är jag nöjd med de första 25-30 kilometerna som kändes som ett fall framåt och det är alltid fantastiskt att springa klassiska Boston Marathon. Jag kämpar på och egentligen går det okej, men lite långsamt. Ibland känns varje mile väldigt lång men det rullar ändå på, även om som sagt tempot har blivit något helt annat så finns pannbenet där och gör vad det kan. Men ett pannben kan heller inte ersätta långpassen. Jag passerar 40 km och även om sluttiden är på väg lite för långt är det bara kul att vara här. En mile kvar, en kilometer kvar, ner under viadukten, fram till högersvängen och upp till sista vänstersvängen in på långa upploppet på Boylston Street, på väg fram till klassiska målportalen som säkert är den mest fotograferade målportalen i världen bland alla maratonlopp. Jag springer i mål på 3:12. Inget att jubla högt över, men jag är ändå ganska nöjd och enligt min egen lilla målsättningsprispall med guld, silver och brons så blev det en hedrande bronspeng. Det blir lite selfies och funktionärerna hjälper glatt till. Funktionärerna är många och fantastiska, de jublar och gratulerar och ser till att alla känner sig som vinnare i Boston Marathon.
